Cynisk

Jag börjar inse att jag har blivit en väldigt cynisk människa. Det kan vara en ganska tråkig insikt, men samtidigt är det nog inte så konstigt. Med tanke på vad jag ofta får stå ut med på jobbet, så är det ibland ett under att man överhuvudtaget ser någon som helst framtid för mänskligheten. Ibland dock, så händer det saker som stjälper ens skeva människosyn. Jag hade en sån stund idag! Jag satt i telefon på kontoret när en av tjejerna meddelade att en kund sökte butikschefen. När jag avslutat samtalet går jag ut och möts av en av våra 'reguljära' kunder. Jag hinner precis tänka 'åh, nej är han packad så jag måste slänga ut honom'. Anledningen till min reaktion är att jag faktiskt måste göra det regelbundet. Nu visar det sig att det var en annan kund som hade klagomål på en dryckesrekommendation hon hade fått tidigare. Jag lyssnade tålmodigt och fick förklara att den rekommendationen hon fått var helt riktig, och att det förmodligen var så, att hon helt enkelt inte tyckte om smaken på vinet. Till saken hör att hon inte ens hade en tom flaska med sig tillbaka, och hon ville ha nya, andra flaskor. Dessutom hade de varit åtta personer på två flaskor... Kul middag? Men, strunt i henne nu, nu kommer jag till saken. Missbrukaren jag nämnde tidigare stod också och väntade på mig och säger, sådär lite högtidligt; Jag skulle vilka överräcka er en gåva! Nu hinner jag tänka samma tanke en gång till, men han luktar inte alkohol och han pratar tydligt, jag har full koll på den här mannens sätt när han är packad och nykter, så jag konstaterar att han verkar spiknykter. Samtidigt som han halar upp något ur innerfickan, så berättar han att hans pappa precis gått bort, och att han hittat den här i en byrålåda. Han överräcker en liten bok med texten: AIK kalendern 1950-1951. Han berättade att kom att tänka på mig när han hittade den, och tänkte att jag kanske skulle uppskatta den. Alla som var medlemmar i föreningen den här säsongen står med, med namn och adress, och han visar sin pappas namn. Jag blev så ställd och rörd så jag fick gåshud! Efter att ha tackat ordentligt drog jag mig tillbaka till kontoret och bläddrade lite i min nya raritet. Hittade en del kända namn, men inte det jag hade hoppats. Min morfar, som ledde mig in på den rätta vägen med AIK, var tydligen inte medlem redan 1950.